Jag är glad. Jag har aldrig känt ett sånt här lugn efter någon av de tidigare fredagsfinalerna. Jag är så lycklig!
När jag stod ensam på scenen i ett släckt scandinavium med tusentals vajande ljusprickar omkring mig hade jag tårar i ögonen och gåshud på samma gång. Bara det ögonblicket var värt allt, det fick mig att känna att ingenting har varit förgäves.
Jag lämnar gladeligen ut och öppnar upp min själ och mitt hjärta, något som gör mig väldigt mottaglig och sårbar men som också gör mig kapabel att ta in och verkligen uppleva allt vackert.
Jag blir så glad av att tänka på vad jag har åstadkommit och på vad jag förhoppningsvis kommer att åstadkomma i framtiden.
Jag blir också varm i kroppen av att tänka på hur många engagerade människor det finns i Sverige. Alla dom tusentals människor som har röstat, skickat brev och mail och gåvor och blommor, hållit i tove-skyltar och brytt sig. Tänk att lilla lilla jag kan skapa någon form av intresse hos folk över huvud taget. Det är helt sinnessjukt hur många jag har att tacka för att jag är där jag är idag. Jag har utvecklats så otroligt mycket under den här resans gång, både som människa och artist, och den här resan hade inte varit möjlig utan alla ni som har engagerat er! Jag älskar er. Tack för allt!
Det här är bara början.
